glitteringeyes

hej kära läsare!

som det kanske syns så har det inte blivit direkt några uppdateringar på bloggen...
jag sa faktiskt att jag är hemsk på att uppdatera!
eftersom jag inte har något vettigt att säga men ändå vill berätta att bloggen kommer sätta igång ordentligt snart.


visste ni att Super Mario har mössa för att tecknaren inte kunde rita hår?
eller att
23% av alla fel som uppstår på kopieringsapparater uppstår av att folk sitter på dem när de kopierar bilder på sin egen rumpa.

hahaha snacka om löjlig info och för att göra det ännu bättre får ni två bilder på malin och mig ifrån när vi såg luftslottet som sprängdes och sen fotade lite i stan.



och nej, jag kan inte vara seriös på bild haha!

kram!

i looked out the window and watched the rain

i wished away all the sorrow and pain

i heard a noise and turned my back

there you were with blue eyes and hair so black

a smile shined up and a laugh was heard

you stuck out your hand and grabbed my beard

i smiled back and placed you in my knee

and i wished and begged that someone would see

that i would never let go off this child

a hapiness and joy bigger then this will never be find

becouse the love for you is bigger than life

but my little girl, grandpa doesnt have much time

so i hugged her hard and gave her a kiss

and thaught off everything i would miss

because i loved this little girl so much

and her gently love and touch

makes everything great again

and we sat there and watched the rain

Kram Sarah, also called Mini ;)

Kära läsare!
Jag har verkligen inte brytt mig om bloggen på sistone, men det är så jag fungerar. Ibland har jag perioder där jag ägnar mig åt bloggen nästan fanatiskt. Men vissa dagar orkar jag inte ens öppna datan!
Men idag har jag spenderat dagen med skola och fotografering. Jag tog fram systemkameran och fotade närbilder för att få fram olika perspektiv, ljus och skärpa eftersom jag ska plåta Malin på lördag! bilderna på Malin ska vara närbilder m.m. Men mitt körsbärs träd som precis börjat blomma ska ha en del i det iallafall (:
Så nu kommer en bildbomb på några av mina foton från idag. Inget speciellt över dem, men foton kan ju alltid vara kul! (:

Febern pulserade igenom hennes kropp och livs styrkan rann av henne. Små duggdroppar landade på hennes panna och när hon lyfte huvudet landade dem lätt på hennes läppar och hon slickade girigt i sig dropparna. Det var förvånansvärt varmt i utrymmet fast hennes kropp skakade djupt in i märgen. Dörren klickade till och en rysning genomborrade henne.

Dem mandelformade ögonen blickade ner på henne och ljuset omgav mannen med ett skinande ljus av varmhet.

- Gumman lilla, när hade du tänkt låta fönstergluggen vara ifred va? sa han och

tog ett steg framåt och hon gav nervöst den hackiga gluggramen en förtvivlad blick. Hans intelligent skrämde och tystade ner skriken som tryckte inuti hennes kropp.

Han tog fram en gråtonad pistol och riktade den mot hennes panna.

•-         Du var bra, men lilla gumman jag behöver inte dig längre.

Han tryckte pistolen mot pannan helt och log njutningsfullt. När ett skott ekade i rummet gav han kroppen en putt med foten och skrattade lågt.

•-         Fy fasiken, Charles, hur gammal tror du att hon var?

Jag gav min kollega George ett ögonkast och muttrade lågt:

•-         Runt 14 år skulle jag nog säga.

George grävde ner foten i marken och fnös högljutt till:

•-         De sjuka jävlarna,

Georges röst ljöd falskt igenom det lilla utrymmet och rösten dröp av förakt. I mitt inre fnös jag tyst till. Charader var inte Georges mest utmärkta egenskap direkt. Jag visste om att George trivdes på brottsplatser han hade aldrig haft några problem med liken. Själv ansåg jag att han helt enkelt kopplade av sina känslor när han kom in i en atmosfär full av död. Jag önskade att jag kunde lära mig det tricket eftersom jag alltid påverkades av den döda och påfrestande atmosfären.

Jag hörde George klampa upp för den korta trappan, jag vände mig om och riktade min ficklampa mot dörren. George hade redan hunnit ut ur hallen och ut på gården.

Min blick svepte över rummet letandes efter någonting, vad som helst som kunde ge mig en ledtråd.

Efter ett tag var jag på väg att ge upp när känslan av död börjat krypa mig in på skinnet. Men min blick fastnade på ett par hårstrån som glödde i ficklampans sken. Snabbt böjde jag mig ner bredvid kroppen och plockade upp dem korta gyllene hårtsråena med en pincett och la dem i en plastpåse.

•-         Har du hittat någonting?

Georges röst ekade utifrån hallen och jag rös till vid blotta tanken på att bli instängd härnere medan döden kröp på mig ifrån varenda vrå.

•-         Nej, Svarade jag och gick upp för den korta trappan.

Ett vittne anlände till polis stationen och jag fick ta hand om vittnet.

Damen framför mig tvinade nervöst sina fingrar och gjorde en grimas som tydligen skulle föreställa ett leende.

•-         Jag behöver ditt fullständiga namn mrs Frankelbern

•-         Miss frankelbern om jag får be.

•-         Visst, Svarade jag och tittade upp ifrån mina papper.  

Miss frankelbern såg skräckslagen ut men ingen hade kunnat missa det lilla spåret av näsvishet i hennes ansikte.

•-         Adrina frankelbern. Sa hon litegrann spydigt och log stelt mot mig.

•-         Så du såg en man lämna huset 18.00 fredagkväll?

•-         Ja.

•-         Hur såg mannen ut?

Hon tvekade några sekunder medan hon sökte i sitt minne efter dem detaljer vi människor så lätt glömmer och ignorerar.

•-         Lång, mörkt hår och han hade dem mest besynnerliga mandelform..

Miss Frankelbern tystnade när George kom in i rummet och blodet försvann från hennes ansikte. Hon var skräckslagen, Hennes nötbruna ögon uttryckte ren och skär fasa.

•-         Jag ska inte störa, Sa George och gav oss ett bländande leende.

Jag ignorerade min kollega och vände mig mot miss frankelbern igen ivrig att få en beskrivning innan hon bröt samman utav den fasa som syntes i hennes ögon.

•-         Hur såg han ut, sa du?

Hon gav mig en nervös blick och svarade snabbt.

•-         Han hade nog inte mandelformade ögon. De var definitivt gröna och hans hår kolsvart.

•-         Någonting mer?

•-         Nej,

Hon reste sig snabbt upp och passerade nervöst George med en min av avsmak. Jag uppfattade att Miss Frankelbern gjorde allt för att inte så mycket som att nudda ett finger på George. Men George lutade sig lite framåt i samma ögonblick och han var i perfekt läge för att bara böja sig någon decimeter och viska i Miss Frankelberns öra. Men han stod kvar rak i ryggen medan Miss Frankelberns händer strök mot hans jacka. Hon drog snabbt till sig handen och pressade sig igenom människorna i korridoren mot utgången.

•-         Tack för din hjälp Miss frankelbern, ropade jag efter henne och gav George en förbryllad blick som tittade oförstående tillbaka på mig.

Den sura strumpan kvävde hennes desperata skrik och mannens andedräkt flåsade stinkande på hennes hår. Hon kämpade för att få igen lite luft under tiden tryckte mannen den gråtonade pistolen mot hennes skulderblad och mumlade nära hennes öra.

•-         Du var toppen gumman, verkligen, men jag behöver inte dig.

Han strök lätt en hand över hennes axel och suckade lätt innan han släppte tryckaren och hennes kropp blev slapp och stilla.

•-         En dam har rapporterat oroligheter inte långt härifrån, vi får åka ner och ta en titt

Sa George och suckade lätt.

•-         Donuts på Duncan donut`s då? Frågade jag och öppnade den krångliga bildörren.

•-         Helt korrekt grabben! Kör nu så får vi detta överstökat. sa George och slog mig lätt i ryggen.

När jag kom fram till gärningsplatsen fick jag genast en känsla av att någonting var mycket fel. Jag tog några steg in mot ytterdörren till det kolossala huset med bultande hjärta. Jag smög mig närmare dörren och knackade på samtidigt som jag ropade

•-         Är det någon där? Det är polisen, öppna!

George gick fram för att lirka upp låset medan jag stod nervöst kvar och pockade på min pistol. Efter en stund gav jag George en blick och han gav mig klartecken. Snabbt lyfte jag min pistol och höll kvar den i ett krampaktigt grep mellan mina två händer. George öppnade dörren och jag följde efter honom. När jag kom in i huset slogs jag av en otrolig stank av förruttnelse och död trots husets storlek. George hade aldrig varit lika känslig som jag, han bara travade lugnt in och ignorerade stanken. George smög sig in i vardagsrummet och mimade att jag skulle ta köket. Jag kunde på direkten inse att det inte var i köket eller vardagsrummet det hänt någonting i eftersom lukten inte var lika stark. Men jag ville inte göra George irriterad han var ändå äldre än mig. Efter en stund ropade George efter mig och jag skyndade mig till hallen där han var.

•-         Nu är det bara källaren kvar grabben.

Jag nickade och stirrade intensivt på Georges händer där han nonchalant höll i sin gråtonade pistol. Synen fick kårar att krypa sig upp för min rygg och obehaget i hela situationen började öka. George verkade så lugn, hans kalla och uttryckslösa ansikte skrämde mig. George tog ett grep om handtaget till den massiva stål dörren som skyddade källaren inför inkräktare. Jag kunde ana att obehaget berodde på att jag kände mig som om att jag inkräktade på någons privatliv. Jag var inte van vid att göra husrannsakan. Dörren gled ljudlöst upp och jag gick före George ner i det kolsvarta rummet först trodde jag att jag var ensam men jag kunde höra Georges steg bakom mig. Den otroliga stanken fick mig att rycka till och mina muskler spändes i några sekunder. Det enda jag kunde tänka på var om vi skulle hitta en kropp. Hur den livlösa kroppen skulle ligga och stinka mitt framför mina ögon. Det var det som störde mig mest med det här jobbet, Liken och stanken. När jag satte foten på det sista fotsteget drog jag in ett djupt andetag utav chock och kände den fruktansvärda stanken bränna i min strupe. Synen av Miss Frankelberns orörliga, brutalt mördade kropp gjorde mig illamående. Medan jag stod där med uppspärrade ögon och illamåendet tryckande i halsen så lutade sig George fram och bekräftade det jag inte ville säga med ord.

•-         Hon är död. Har nog varit det ett bra tag också.. Sa han och rynkade sin näsa.

 Jag skyndade mig upp för trappan men kunde inte ta mig fram mycket längre. Jag sjönk ner längs vägen och slöt mina ögon samtidigt som jag gjorde ett desperat försök att radera minnet av liket och den kväljande stanken.

Efter att vi kallat på förstärkning, rättsläkare och alla andra nödvändiga folk satte sig George och jag i vår polisbil. Jag hade hunnit lugnat ner mig från synen av en kvinna jag pratat med för bara några dagar sen och lättnaden över att stanken var borta var överväldigande.

Jag körde lugnt in på Duncan donut`s parkering eftersom George inte var lika känslig som jag och fortfarande var hungrig. Jag behöll mitt lugn så gott jag kunde men Georges mandelögon fladdrade nervöst runt och han tvinade sina fingrar,

•-         Snart tillbaka grabben, Sockerbrist du vet.

Jag nickade lätt och gav inte George mycket mer uppmärksamhet när han lämnade bilen och snabbt marscherade in i butiken. Jag kollade runt utrymmet i bilen för att hitta några bra kassetter när min blick fastnade på ett par hårstrån George lämnat efter sig.

Rädslan genomfrysde min kropp och tankarna stammades fram i mitt huvud. Jag trevade med handen i min ficka och fiskade upp plastpåsen med hårstråena från första mordplatsen. När jag insåg att dem var nästan identiska med hårstråna på George säte fortsatte jag ändå att tvivla några sekunder. Jag hade inga konkreta bevis på att George var mördaren. Tanken sköljde igenom mig som en våg och jag tvingade mig själv att tänka att detta var en ytterst löjlig tanke. Men ledtrådarna låg framför mig som en öppen bok och min kropp började skaka av pressen. Jag fumlade med bilnycklarna när George satte sig i bilen med ett nöjt leende innan han insåg att någonting var fel.

•-         Jag har alltid tänkt på en sak Charles, sa George och sträckte sig lite ner mot sätet och

 och plockade ut sin gråtonade pistol. Fast han inte fick ett svar på sin fråga fortsatte han

•-         Att när man utreder ett mord, varför tänker man inte på att mördaren kan vara så nära en?

Hans huvud var nära mitt och jag stirrade in i hans bruna mandelögon och kände den lätta brisen av hans stinkande andedräkt.

- Det är för att vi människor är så naiva, jag har lyckats slingra mig så många gånger. Polisyrket ger en många förmåner fortsatte George och log snett mot mig. Sen tryckte han pistolen mot min bröstkorg och skakade på huvudet så att han skulle se besviken ut.

•-         Där fick du mig grabben, men allt har sitt pris.

George gav mig ett leende och tryckte på avtryckaren medan hans leende smälte bort från min näthinna.

•-         de är närmare än vad vi tror, är det inte så grabben?

George lämnade skrattandes bilen och fokuserade på sitt nästa mål.

Att kunna älska sin kropp,ja hur gör man det?

Man måste fördjupa sig ner i grunden som gör att unga kvinnor/killar får kroppskomplex. Vi skulle kunna skylla allt på media och kändisarnas sjuka ideal. Men nej det är inte bara där vi får våra ideal. Utan vi får dem från människorna omkring oss. Vi jämför ständigt våra kroppar och egenskaper t.ex. med kompisen. "varför har hon så smala och snygga ben," eller "varför kan inte jag spela fotboll?". Negativa tankar som förhindrar oss från att utvecklas. istället borde vi ha tankar som " okej, hon har smala ben men jag har underbara ögon" eller "hon kan spela fotboll, men jag kan sy magnifika kläder!". Istället för att gräva sig ner i vad du inte klarar av och inte har varför inte framhäva dina bra drag eller egenskaper!

Kroppen förändras och man är osäker på om man utvecklas rätt eller att kompisen är så mycket snyggare än du. Men herregud ni är ju vackra allihopa! Vi människor är vackra. Och om man har en vacker insida så lyser det fram. Man kan se på vilka människor som är dem som kan älska livet. Man kan vara hjärtskärande vacker på utsidan men iskall på insida. Och det kommer man inte långt med. Jag fick en gång höra av en väldigt speciell männsika att "Det är utsidan du förälskar dig i men insidan du blir kär i. Så oroa dig inte så mycket om utsidan var dig själv bara, din insida kommer synas på ditt utseende"

och det är enligt mig världens bästa motto. Visst är det så att det är utsidan som gör att vi människor dras till varandra. Men det är insidan som får oss att stanna. Och någonstans därute finns det en människa som dras till just ditt utseende. Så ändra ingenting på hur du ser ut, Du är perfekt för en människa därute och din personlighet kommer ta dig långt i livet.

Självförtroende är en flyktig egenskap, man måste ständigt träna sitt självförtroende. Och mina bästa tips är:

Nr 1 listan som jag skrev några inlägg tillbaka. Den ger en definitivt en liten dos självförtroende.

Nr 2 Ha en kväll där du vårdar ditt utseende och fokuserar på din kropp. Det kommer få dig att må mycket bättre. Måla naglarna, ta ansiktsmask m.m och ha en egen kväll endast för dig.

Nr 3 gör en egen liten lista att ta med dig med dina bra egenskaper eller drag. Liknande den jag körde men en egen att ta med sig och titta på när det behövs!

Nr 4 Fokusera på dina bästa drag eller egenskaper och framhäv dem. Detta är det tips som brukar funka bäst enligt mig.

Ni är alla lika unika så ni kan aldrig jämföra er med någon annan. Ni är bara ni och ingen någonsin kan vara exakt som ni. One of a kind!